Vi har ägnat de senaste två veckorna åt inskolning på förskolan.
Gunnar ska gå på förskola tisdag-torsdag, fem timmar om dagen. Jag har såklart nojat, våndats och ångest:at kring detta hela sommaren.
Är det rätt eller fel? Är han för liten? Är han redan så stor? Hur ska det gå? Hur ska mamman klara sig utan gospaketet?
Första veckan var jag, eller Pera, med honom varje dag. I början mer nära, men vartefter veckan jag gick på mer och mer avstånd och inte lika delaktiga.
Den här veckan har vi lämnat direkt på morgonen och gått hem.
Min oro var helt obefogad. Åtminstone vad gäller barnet. Mamman har haft det värre. Just när jag liksom ”fått tillbaka honom” efter att ha tvingats isär av preggoteten så ska vi dela på oss igen. Det har varit lite tufft. Då är det tur att det finns en bebis till där hemma, som gärna gosar lite.
Gunnar trivs kanonbra. När han ser att det är till förskolan vi ska så börjar det spritta i hela ungen. Han viftar med hela kroppen samtidigt och hojtar och morrar. När han sen får syn på kompisarna och pedagogerna så skiner han som en sol och skrattar med öppen mun.
Då blir det lite lättare i mammahjärtat.
Inskolningen har gått smidigt och smärtfritt. Han har inte varit ledsen (bara en gång när en kompis snodde ett tåg för honom), han äter och sover bra.
Vi märker också att han gör stora utvecklingshopp. Det händer massor. Dock på bekostnad av andra, redan inlärda färdigheter.
Vi hoppas att det ska fortsätta så här. Men vi håller det öppet, och blir det jobbigt för honom så får han komma hem igen.
Jag tänkte att det skulle vara skönt för mig och Henning att få lite egen tid. Dessutom skulle det ju ge honom möjlighet att få några måltider i veckan utan att ‘Gap&Skrik’ är med och tjoar.
Men det verkar som att Henning saknar bror sin. När han kommer hem igen så är livet lite bättre och lillebror kan åter njuta av nåt tjuvnyp i en fot, en kloss i huvudet och få stirra på storebror i stum och tandlös beundran.
cirkusrosenberg 